En avfallsflod utan slut - katastrofen i tyska Ahr-dalen
Av Nederbörden ledde till en förödande översvämning som resulterade i att 190 människor miste livet, över 40 000 hushåll drabbades av allvarliga översvämningsskador och 50 000 bilar med uppskattade värden på 450 miljoner euro förstördes. Utöver detta förstördes 62 broar, skolor, sjukhus, och järnvägslinjer och vägar sveptes bort helt. Ahr-dalen drabbades särskilt hårt. För att hjälpa de drabbade regionerna satte den tyska regeringen upp en biståndsfond på över 30 miljarder euro.
En katastrof som denna innebär inte bara enorm tragedi för samhället, utan kräver också ett stort efterarbete för att hantera konsekvenserna, vilka är många. En del av efterarbetet inkluderar rensning och hantering av avfall, vilket är en stor utmaning. Hittills har mer än 250 000 ton avfall samlats in, men detta beräknas bara vara hälften av det som fortfarande behöver transporteras bort och behandlas. Avfall i alla former förekom, till exempel flera ton kött från livsmedelsfabriker, uppskattningsvis fyra miljoner liter olja från oljeuppvärmningssystem (varav ca 1,4 miljoner liter dock kunde pumpas ut och rengöras) och otaliga ton textilier från donationer in natura som inte behövdes eller var av dålig kvalitet. Förutom grovavfall är det främst byggrester som samlats till följd av renoveringsarbeten.
I denna unika situation fick det lokala avfallshanterings företaget ta till hjälp för att hantera läget. Mer än 250 företag har bidragit och kommer att fortsätta gör det då det hittills uppskattas att bara hälften av avfallet har skickats till deponier eller direkt till avfallsförbränning. Ett flertal små mellanlager och högar finns fortfarande kvar i Ahr-dalen i väntan på behandling. Arbetet kring rensning av material och avfallshantering organiserades utan att det fanns en organisatorisk administrativ nivå i regionens kristeam för detta. Det resulterade i att det var bokstavligen kaotiskt, men ändå intelligent och de olika faserna från ett krisläge tillbaka till en normal och hanterbar situation kan i efterhand tydligt beskrivas.
En väsentlig punkt att nämna är att i början uppmärksammades avfallet knappt. Det uppmärksammades inte förrän vägarna i dalen var så blockerade av alla hjälparbetare så att vare sig dessa eller sopbilarna kunde komma fram i dalen samtidigt som alla deponeringsområden var uttömda. Det som hände därefter var en operation som lyckades utan en statlig plan för lokal hjälp. När allt kom omkring tillät krisen snabba godkännanden och obyråkratiska tillvägagångssätt. Det lokala avfallshanteringsföretaget och dess partners prestation var i nivå med en metropol med miljontals invånare, till exempel New York. Men förutsättningarna var väldigt olika. Problemen var många, exempelvis rådde det brist på medarbetare eftersom 20 % av dessa själva var drabbade av översvämningen, det saknades maskiner, återvinnings- och sorteringssystem, det var platsbrist och i början saknades pengar. Det saknades även övervakningskameror för att observera värmeutvecklingen i tid för att förhindra bränder. Samtidigt växte enorma berg av avfall för behandling upp.
I allt detta var det var inget tal om cirkulär ekonomi i avfallshanteringen. Det blandade och farliga avfallet var blött och fullt av lera. När de berörda människorna rensade sina drabbade hushåll separerades farligt avfall eller vitvaror bara ibland och frivilliga bönder tryckte ihop allt avfall i högar utanför städerna med stora bulldozers eller traktorer. Begreppet "bortskaffande" var lika med ett bekymmer mindre för de drabbade människorna som bara ville lämna avfallet bakom sig. Få kunde i denna situation tänka på cirkulär ekonomi. Bilden på skräpet i pråmen nedan visar att denna kvalitet är svår att återvinna.
Sortering gick inte att prioritera när avfallet togs omhand efter översvämningskatastrofen. Bild: Thinking Circular
Utöver de enorma högarna med blandat avfall la hjälparbetare och företag märke till de stora berg av frigolit som började hopa sig framför husen i Ahr-dalen. Men i kristider dyker ofta nya lösningar upp och så var fallet för hanteringen av dessa, då man snabbt insåg att ett ungt företag, FZ Recycling GmbH & Co. KG från distriktet kunde råda bot på problemet. Bolaget har en maskin för att komprimera isoleringsmaterial, frigolit, som är en biprodukt vid renovering i nästan alla byggnader. Den tekniskt korrekta beteckningen av frigolit är expanderad polystyren (EPS), en värdefull råvara som kan användas igen efter återvinning, till exempel som isoleringsmaterial i hus eller som förpackningsmaterial. Så med FZ Recyclings lösning i tanke inrättades ett inlämningsställe, i Bad-Neuenahr, där alla berörda hushåll kunde göra sig av med sin frigolit. På platsen har företagets grundare Dr. Frank Ziebeil och hans son Leif Ziebeil ställt upp sin maskin och arbetat tillsammans med sitt team. Tack vare lösningen behövs nu bara en lastbil för att transportera det komprimerade materialet som kan lastas effektivt, istället för 50 lastbilar som annars skulle behövas för att hämta okomprimerad frigolit.
Okomprimerad EPS redo för vidare behandling. Bild: Thinking Circular
Komprimerad EPS. Bild: Thinking Circular
Företagets lösning för komprimering av EPS är en mobil skruvkompressor. EPS matas in i en axel, strimlas och matas ut som ett block på baksidan under extremt tryck. Grundaren Frank Ziebeil är även en del av det nederländska konsortiet Polystyrene Loop. I detta samarbete tillhandahåller FZ Recycling den mobila skruvkompressorn som hanterar komprimeringen av EPS, och man hanterar också transporten till Polystyrene Loop. De i sin tur använder en process för att extrahera granulat från använt EPS, granulat som sedan kan användas som utgångsmaterial i nya produkter.
Katastrofer liknande situationen i Ahr-dalen innebär att en ny kontext skapas som ger rum för nya lösningar att ta form och uppmärksammas. Det ger också rum för reflektion och nytänk som banar väg för nya tillvägagångssätt för att hantera framtida scenario med liknande konsekvenser. Förebyggande tänk blir extra aktuellt för effektiv lösningsorientering.
Artikel av Eveline Lemke och Stephanie Bedin från den tyska tankesmedjan Thinking Circular, i bearbetning av Peter Olofsson.