Ett returraff på agendan
Av 
Hållbar Kemi 2030 är ett samarbetsprojekt mellan fem kemiföretag i Stenungsund: Adesso Bioproducts, Borealis, Inovyn, Nouryon och Perstorp samt branschorganisationen IKEM och Region Västra Götaland.
— Visionen för Hållbar Kemi 2030 är att vi vill göra Stenungsund till navet för produktion av hållbara kemiprodukter baserad på förnyelsebara och återvunna råvaror, säger Elin Hermansson projektledare för Hållbar Kemi 2030.
Samarbetet startade 2011 och har i olika projekt utrett möjligheter för att producera dagens produkter från förnyelsebara råvaror istället för fossila.
— Att byta ut råvara från fossilt till förnybart blir dyrare. Teknologierna för detta finns men det krävs ekonomiska drivkrafter.
Ett totalt råvarubyte för ett stort kemiindustrikomplex är inte möjligt att göra i ett steg. Därför tittar de närmare på det som kallas massbalans, som bygger på samma princip som grön el. Bolaget får maximalt sälja den volym produkt med märkning förnybart som motsvarar mängden förnybar råvara som har köpts in. Systemet innebär också att det inte går att säga exakt i vilka produkter som det förnybara hamnar men främjar användande av mer förnybart och återvunnet och bygger på ett certifieringssystem.
En annan het fråga i Stenungsund är möjligheten att skapa ett returraffinaderi för kemisk återvinning av plast som komplement till dagens mekaniska återvinning. Inom ramen för satsningen Hållbar Kemi 2030 togs 2018 fram en färdplan för att visa vilka steg som behövs för att kunna bygga en sådan anläggning i Sverige till 2030. Under hösten 2019 har man tagit fram ett antal rapporter som diskuterar frågan ur olika perspektiv. De har bland annat kartlagt råvaruströmmar i Sverige och angränsande länder samt utvärderat olika teknologier och teknoekonomiska förutsättningar.
När det gäller planerna på returraffinaderiet finns även en stark samverkan med Västsvenska Kemi- och Materialklustret som finns på Johanneberg Science Park i Göteborg och som driver den Vinnovafinansierade satsningen Klimatledande Processindustri.
Resultatet av det arbete som pågår just nu kring returraffinaderiet kommer att styra vad som blir nästa steg att titta vidare på. Elin Hermansson kan dock redan nu säga att de bör titta närmare på den viktiga logistikfrågan.
— Om det skulle bli en stor förgasningsanläggning här behövs mycket plastavfall fraktas hit. Blir det istället till exempel mindre pyrolysanläggningar på andra ställen så är det istället pyrolysoljan som vi vill transportera hit.
En annan viktig sak som måste finnas för att möjliggöra ett plastreturraffinaderi är politiska förutsättningar. Idag blir det fjärrvärme och energi av den insamlade plasten som inte materialåtervinns. Om det ska bli lönsamt med en stor anläggning i Stenungsund krävs en säker och långsiktig tillgång till råvaror. För att göra det lönsamt att använda plast för materialåtervinning krävs lagar och styrmedel som är anpassade för ett cirkulärt system och inte ett linjärt. En annan fråga som Elin Hermansson tycker bör utvärderas är om det finns möjlighet att ge investeringsstöd till en sådan här typ av anläggning, vilket man gjort i andra länder
En annan del Inom Hållbar Kemi 2030 handlar om att effektivisera produktionen hos de deltagande företagen. Genom att vidta en del gemensamma åtgärder, bland annat dela på den värme som uppstår på ett smartare sätt, skulle de kunna minska de totala koldioxidutsläppen med cirka tio procent.
— Vi har även tittat på olika möjligheter att ta hand om restvärme som idag kyls bort och istället leverera den som fjärrvärme till Göteborgs kommun.