Låt återvinningen bevara resurser och avgifta samhället
Av Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs är de undertecknande skribenternas. Artikeln är tidigare publicerad i SvD.
För att bland annat minska utsläppen av växthusgaser behöver vi hantera våra materiella resurser mycket effektivare än idag. I en mer cirkulär ekonomi behöver vi utöka återvinningen så att mer material kan användas igen, och mindre material faller ur systemet och går till spillo. Det är en förutsättning om vi ska klara nationella och globala miljö- och klimatmål.
Materialåtervinning är i de allra flesta fall mer resurseffektivt än att bryta nya råvaror i naturen. För till exempel aluminium, en av våra vanligaste metaller, kräver återvinningsprocessen bara fem procent av den energi som behövs för att producera ny aluminium från mineral. Dessutom minskar en eventuell miljöpåverkan från själva gruvbrytningen. Även för plaster är materialåtervinning mycket mer resurseffektivt än att producera ny plast från olja.
Samhällets återvinningsprocesser bygger på att sortera ut ämnen som kan användas i nya produkter. De som vi vill ta bort från kretsloppet, såsom kvicksilver, arsenik, förbjudna flamskyddsmedel och andra giftiga ämnen, avlägsnas och oskadliggörs eller slutförvaras separat. Därför är materialåtervinningsprocesser samtidigt ett effektivt sätt att avgifta samhället.
Med dagens allt mer avancerade analysmetoder kan man dock hitta avvikande ämnen i extremt låga halter i nästan allt. Detta gäller såväl jungfruliga som återvunna råvaror. Därför höjs nu röster från både myndigheter och organisationer att ställa högre krav på återvunnet material. Krav förs fram om att det inte ska gå att detektera något avvikande alls i materialen.
Vid en första anblick och utan bakgrundskunskap är det förstås lätt att säga ja till det. Men faktum är att om sådana krav blev verklighet skulle en stor del av dagens återvinning helt enkelt få läggas ner, liksom ambitionen om en mer cirkulär ekonomi. Den renheten går inte att åstadkomma, oavsett vilken återvinningsteknologi man använder. Inte heller produkter tillverkade från jungfruliga råvaror är 100 procent rena.
I själva verket är det produkter med återvunna råvaror som ska hyllas, så länge det handlar om återvunna råvaror som producerats under kontrollerade former. I de flesta fall är både gruvbrytning och återvinningsprocesser godkända i Sverige väsentligt mindre miljöbelastande än gruvbrytningen av metaller som vi använder som bryts i andra länder, såsom kobolt i Kongo eller sällsynta jordartsmetaller i Kina.
Här har professionella upphandlare, men även vi som konsumenter, en viktig roll. Ställ krav på ökad användning av återvunna råvaror – med tydlig dokumentation på att materialen uppfyller krav enligt gällande lagstiftning, baserad på en vetenskaplig riskbedömning. Då kommer det bli möjligt att skapa det cirkulära samhället, där vi ökar materialåtervinningen, avgiftar kretsloppet och minskar klimatpåverkan.
Christer Forsgren, chef för Forskning & Utveckling på Stena Recycling
Christian Ekberg, professor i industriell materialåtervinning på Chalmers
Mats Eklund, professor i industriell miljöteknik vid Linköpings Universitet.