Mekanism bakom dålig sårläkning vid diabetes identifierad
Diabetiska fotsår är en komplikation vid diabetes och utgör ett stort medicinskt, socialt och ekonomiskt problem. Livstidsrisken för en person med typ 1- eller typ 2-diabetes att utveckla fotsår är ungefär 15 procent. Behandlingsalternativen är idag begränsade eftersom kunskapen om hur såren uppstår är ofullständig.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet hittat en signalväg mellan celler, som spelar en viktig roll för den försämrade sårläkningen vid diabetes. Fynden publiceras i en studie i den vetenskapliga tidskriften PNAS och förhoppningen är att resultaten ska kunna leda till nya behandlingar.
Den identifierade signalvägen kallas Notch och aktiveras av interaktioner mellan så kallade Notch-receptorer (Notch1-4) och deras målmolekyler på intilliggande celler. Signalvägen är sedan tidigare känd för att vara involverad i celldelning, cellförflyttning och uppbyggnad av nya blodkärl.
I den nu publicerade studien såg forskarna att signaleringen via receptorn Notch1 var överaktiverad i hudprover från patienter med diabetes och i hudprover från musmodeller av diabetes typ 1 och 2. Mekanismen för detta undersöktes genom försök i odlade hudceller. Forskarna såg då att höga glukosnivåer bidrar till att signalvägen hålls aktiverad.
Forskarna har också undersökt hur sårläkningen påverkas när signalvägen blockeras. Detta gjordes genom att diabetiska möss gavs blockerande substanser lokalt på sina hudsår, och genom att studera diabetiska möss som modifierats genetiskt så att signalvägen är inaktiverad i de yttre hudcellerna.
Det visade sig att hämning av Notch1-signalering förbättrade sårläkningen hos diabetiska djur, men inte hade någon effekt på sår hos icke-diabetiska djur.
– Våra resultat tyder på att det här är ett attraktivt nytt mål för behandling av diabetiska fotsår. Substanser som påverkar den här cellulära signaleringen finns redan utvecklade för användning vid andra sjukdomstillstånd, säger Sergiu Catrina, docent vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi vid Karolinska Institutet, och studiens huvudförfattare.