23948sdkhjf

De åtalades egen berättelse

Vad hände egentligen den där natten när  Niklas Krämer och Leo Björkman jagade och fångade en dieseltjuv?

Den 5:e februari fick Niklas Krämer och Leo Björkman berätta för rätten varför de valde att fånga och binda en dieseltjuv, en handling som lett till att de nu står åtalade för olaga frihetsberövande.

Båda arbetade vid detta tillfälle på Ekeröföretaget Närlunda Schakt och Transport, ett företag som drabbades svårt av dieselstölder under 2016 och början av 2017.

Niklas Krämer beskrev målande för Solna tingsrätt hur frustrerande situationen varit.

Vi var enormt drabbade av dieselstölder på ett inhägnat område, berättade han.

Företaget vidtog åtgärder, skaffade belysning och parkerade fordon på ett ”hämmande sätt”

–  Men det fortsatte hela tiden, till slut började ägaren sova över på företaget, berättade Niklas Krämer.

Idén att sätta upp kameror föddes och en sen söndagkväll larmade det i Niklas mobil. Han tillkallade två kamrater, bland annat Leo Björkman, och åkte ut för att kolla läget.

När de tre kommer fram ser de tjuven komma gående med två 25-litersdunkar.

– Man ser honom klockrent, på väg ut genom vårt staket.

Hade de gripit mannen i detta läge hade de kanske aldrig åtalats för olaga frihetsberövande eftersom mannen var i full färd med att begå brott, och ett envarsgripande då är helt enligt reglerna.

De tvekade dock, mannen bar två jättedunkar utan problem och Niklas Krämer var osäker på om de skulle kunna springa ifatt honom.

De valde att vänta lite, kanske kunde de fånga honom på ett bättre ställe.

Istället hör de en bil starta och Leo Björkman som befann sig ute på åkern ser en bil med släckta lysen komma körande i full fart. Han meddelar de andra och börjar springa. Han plockas upp i en av bilarna och jakten går vidare på de blöta grusvägarna.

–   Det är klockrent se vart han tog vägen, vi kunde följa hans bromsljus, sade Niklas Krämer.

Jakten slutar på en gård, de tre kommer fram till en tom men varm bil med kladdiga däck.

De kontrollerar med de boende om bilen är känd på platsen. Det är den inte och maskinförarna väljer då att ringa polisen, som kommer ut med en hundpatrull.

Hundarna får dock inte korn på tjuven, polisen får retirera och maskinförarna  slokar lite med huvudet.

De funderar på vad de kan göra. Bilen står kvar och Niklas Krämer får gårdsägarens tillstånd att sätta upp en kamera riktad mot fordonet.

– Vi bestämmer oss för att stanna uppe i natt, vi cirkulerar i området men hittar inget, till sist åker vi tillbaka till firman.

På morgonkvisten börjar det plötsligt tjuta i Niklas mobil. Bilder från kameran ramlar in och nu blir det bråttom igen.

–  Det tar cirka en minut från det att bilden tagits till det att den skickas, man hinner långt på en minut, förklarade Niklas Krämer.

Han och Leo kastar sig i sina bilar och en bit längre fram möter han den misstänkta bilen. Han ställer sin egen bil i vägen och konstaterar att föraren är samma man som han såg kvällen innan – han känner igen både det kala huvudet, ansiktsdragen, kläderna och kroppsformen.

Enligt Niklas Krämer går det inte att föra en dialog med mannen som dessutom har något i sin högra hand. När han slänger upp förardörren reagerar maskinförarna instinktivt.

–   Vi tar honom och lyckas få ner honom på marken.

Eftersom maskinförarnas bilar blockerar vägen för de boende i grannskapet väljer de att binda fast mannen med buntband och sedan flytta sina bilar.

– Sedan ringde vi polisen direkt, fastslog Niklas Krämer.

Vid samtalet återkopplade han till nattens polisinsats och förklarade att de nu gripit tjuven. En patrull skickades från Solna, men det tog nästan en timme för den att nå platsen.

När polisen väl kom hjälpte maskinförarna till att klippa upp buntbanden, tjuven fördes iväg och maskinförarna kunde till sist återvända till sin arbetsplats där de hälsades som hjältar.

Åklagaren ställde under rättegången flera gånger frågan om maskinförarna funderat på vad de skulle, kunde och fick göra om de faktiskt fick korn på en tjuv.

Hon ifrågasatte också varför de inte nöjde sig med att skrämma tjuven och konstaterade att om gripandet skett i det första skedet, när tjuven bar på dieseldunkarna, hade inga åtal väckts.

Niklas Krämers svar var att han i avsaknad av juridisk utbildning använt sig av vanligt sunt förnuft.

–  Det var en handling av civilkurage, jag ville få stopp på det.

Han konstaterar att detta inte var den första dieselstölden och att polisen sällan hinner fram i tid.

– Vi skulle ha sprungit ut när han var på nära avstånd, men jag var rädd att den här gubben kutar åttor runt mig, jag trodde att det skulle löna sig att vänta.

Han vidhöll också att syftet med det hela var att få stopp på dieselstölderna och att han larmade polis så fort situationen var under kontroll.

– Jag har inte tjänat något på det här, det är inte ens mitt företag. Jag trodde att jag gjorde rätt.

Leo Björkmans bild av kvällen är samstämmig med Niklas Krämers. Han uppger också för rätten att polisen, när de kom vid det första tillfället, uppmanade dem att ”skrämma tjuven” så att han inte kommer tillbaka

Han uppgav också att de fått veta att de hade rätt att spärra vägen och genomföra ett envarsgripande, när polisen kom för att hämta den gripne mannen sa de dessutom ”bra jobbat.”

–  Ingen sa att vi skulle släppa honom eller att vi gjort fel.

Läs mer om rättegången här.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar
Andra Nordiska Medier

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.079