Otillräcklig kunskap om friktion på cykelbanor
Cykeln är ett i flera avseenden svårslaget transportmedel. Inte minst är den ett värdefullt alternativ för den som vill hålla nere miljöbelastningen. Här uppe i norra Europa kan dock det kyliga vinterhalvåret sätta käppar i hjulen. För några år sedan konstaterade VTI, i en rapport, att 153 cyklister omkommit och fler än 44 000 skadat sig så illa i trafiken att de uppsökt akut sjukvård under åren 2007−2012.
Det finns många orsaker till olyckorna, men nu har forskare vid VTI, med stöd från Trafikverkets skyltfond, tittat lite närmare på en av de viktigaste osakerna – halka. En av slutsatserna är att råd och riktlinjer för cykelvägar måste ses över, både vad gäller definierade friktionskrav och mätmetoder.
– Varken krav eller sätt att mäta friktion på cykelvägar motsvarar cyklars förutsättningar och behov utan har i stället utgått från bilars prestanda. Det behövs ökad kunskap om cykeldäcks friktionsegenskaper och det väggrepp som en cykel kan få på en cykelväg under olika förhållanden, säger Anna Niska, projektledare för VTI-rapporten Cykelvägars friktion.
Forskningsprojektet har sammanställt fältmätningar med VTI:s portabla friktionsmätare på cykelvägar med olika underlag. Jämförande mätningar har gjorts i VTI:s stationära däckprovningsanläggning.
Friktionen påverkas av en mängd olika faktorer som väglag, beläggningsmaterial, vägmarkeringar och brunnslock. Det kan leda till att friktionen varierar kraftigt längs en och samma sträcka. Därmed är risken för överraskningar stor, vilket också ökar olycksrisken.
Forskarna trycker bland annat på att det inte bara är snö och is som minskar friktionen. Även grus, löv, smuts och en hel del annat kan bidra till försämrad kontakt mellan däck och vägbeläggning.
Bland de mest olycksdrabbade platserna har VTI pekat ut broar, smågatsten, brunnslock och vägmarkeringar.
Rapporten lyfter också fram problem med den allt populärare metoden med sopsaltning av cykelvägar.
Bland annat kan halka uppstå där sopborsten inte kan rengöra tillräckligt bra på grund av skadad eller ojämn beläggning. Även korsningar kan medföra problem. Det gäller både där osaltade stråk korsar eller ansluter till saltade cykelstråk och där cykelbanan korsar bilväg i och med att vätskan kan frysa till eller snömodd bildas.
Forskarna menar att en lösning är att konstruera cykelvägen på ett mer ändamålmässigt sätt, gärna i kombination med information till både cyklisten och väghållaren om var halka kan uppstå. Men även forskarna anser sig behöva betydligt mer information än vad som är tillgänglig i dag för att kunna bidra i än högre grad till ökad säkerhet.
– De relativt stora kunskapsluckor som återstår kräver fördjupade studier. Vi behöver tydligare definiera gränsen för när halka uppstår för en cyklist, säger Anna Niska.
För att nå målet krävs tester när cyklister bromsar och manövrar med olika däck på olika ytor med känd friktion. Definitionen på friktionskrav och mätmetoder behöver ses över, liksom kravspecifikationer för beläggningen på gång- och cykelvägar som fungerar väl både sommar och vinter. Liknande studier behövs även för fotgängare med deras perspektiv i fokus.