När jag började inom förpackningsbranschen på 80-talet, krävdes det ofta verktyg för att öppna en förpackning. Konservöppnare, locköppnare, kapsylöppnare, sax eller kniv användes flitigt. Inte sällan satt locken på glasburkarna så hårt att man fick använda hammare och spik för att få undertrycket att lätta och locket att släppa. Att öppna en ostförpackning utan kniv eller sax var inte att tänka på, detsamma gällde köttpålägg, charkuterivaror och vakuumförpackningar generellt.
Att öppna en förpackning var inte sällan förenat med blodvite.
Mycket har hänt sedan dess. Idag är det svårt att hitta konservburkar utan lättöppning. Burken i stålplåt med öppningsring är idag faktiskt lättare att öppna än de nya kartongkonserverna.
Lockinnovationen med vridning i två steg, som nu sitter på många glasburkar, gör det möjligt även för svaga händer att öppna. Svårflirtade kapsyler på flaskor är snart ett minne blott. Det finns som regel anvisningar och flikar i hörnen på ost, kött och vakuumförpackningar. Och väldigt många påsar går att öppna med det så kallade ”Estrella-rycket” (det var de som var först!) Förpackningsindustrin har utvecklat lösningar, som gör vardagen enklare för de flesta.
Men fortfarande finns helt klart potential för utveckling. Kaffeförpackningen är ett exempel. Föreställ er en vintermorgon. Mörkret har inte släppt. Morgonkaffet hägrar. Nytt paket skall öppnas. Febrilt letande efter en flik att greppa. Det är svårt med glasögon, utan är det en frustrerande utmaning. För en person med nedsatt syn eller handkraft är det i praktiken omöjligt att komma in i den tegelstensformade vakuumförpackningen utan verktyg.
Detsamma gäller många av säkerhetsförslutningarna, som krympfilm över korkar, folieförseglingar över flask-, burk- eller tuböppningar, ofta helt utan flik som gör det möjligt att få grepp. Det finns många lösningar, som skulle fungera tillfredställande, om man bara hittar öppningsanvisningen. Oläsbar text är ett av de vanligaste klagomålen från konsumenter. Det är ofta äggförpackningen i papp, som vinner alla tävlingar om mest lättöppnade förpackning. Den är så långt från high tech man kan komma, men optimal för sitt ändamål.
I 30 år har hållbarhetsfrågan vad gäller förpackningar handlat om att minimera material. När 30 % av all mat slängs borde huvudfrågan i stället vara hur vi utvecklar förpackningar som hjälper konsumenten att minska matsvinnet. Om förpackningen utformas så att mindre innehåll slängs eller förstörs, kan den totala resursförbrukningen och miljöpåverkan minska.
Men hållbarhet handlar inte bara om miljö. Det omfattar också ekonomi och social inkludering. När mer än 60 % av befolkningen har problem att komma in i förpackningar, varje dag, finns stor potential för lösningar som gör det möjligt för fler att kunna öppna, hälla och försluta. Utan att göra sig illa. En brittisk studie för några år sedan visade att två tredjedelar av engelsmännen skadat sig när de försökt öppna förpackningar. Nio av tio har kapitulerat och använt sig av sax, kniv, tång eller skruvmejsel för att komma åt innehållet.
Vi accepterar inte hus, kontor eller butiker, som exkluderar personer med rörelsehinder. Att det skulle krävas verktyg för att öppna en bildörr låter helt absurt. Men är det mer OK med förpackningar som är omöjliga att öppna? Vi måste kunna hantera mer än en fråga samtidigt. Vi behöver fler förpackningar som, liksom byggnader och bilar, kombinerar miljöhänsyn med design och funktionalitet.
Frustration över förpackningar som inte går att öppna, förpackningsraseri, är dessvärre fortfarande betydligt vanligare än ”great unboxing experiences”, som varje varumärkesägare drömmer om att erbjuda sina kunder.
Äldre konsumenter utgör den snabbast växande konsumentgruppen. Den är också köpstark. Det borde vara affärsmässigt intressant.
Många lösningar finns redan, andra måste vidareutvecklas. Potentialen är fortfarande stor för förpackningar, som gör det lättare för fler att komma åt innehållet. De skulle dessutom göra vardagen bättre för oss alla.
BREAKING