Tidningsannons ledde till ett liv i skördaren
"Helt ärligt hade jag aldrig sett en skogsmaskin i hela mitt liv"
Så börjar historien om hur Jennie Sandström Borglund, 37 år, från Sundsvall började sin karriär som skogsmaskinförare.
Annonsen hon såg i Sundsvalls Tidning lades ut av flera skogsbolag tillsammans med Länsstyrelsen och Arbetsförmedlingen. Det var en intensivutbildning på ett halvår, och det var aldrig någon fråga om hon skulle nappa på erbjudandet eller inte.
– Så jag tänkte "ja men vad fasen, det är klart, skogsmaskin, spännande! Om det inte blir till att köra timmerbil ja då blir det skogsmaskin!", säger Jennie Sandström Borglund och skrattar.
– Så jag kastade iväg en ansökan bara sådär, på vinst och förlust.
En dröm om att köra lastbil
För tolv år sedan, när Jennie var 25 år, kände hon att jobbet som säljare inte riktigt var hennes drömjobb.
– Jag har alltid velat köra lastbil. Det har varit min stora dröm, att åka långtradare genom USA, det har det varit ända sedan jag var liten. Förmodligen för att jag åkte lastbil med morfar när jag var yngre. Jag tycker att det är superhärligt.
Men det är inte alla i familjen som delar den bilden.
– Pappa tyckte att jag skulle göra något vettigt med mitt liv, så då var det administration framför någonting annat han tyckte att jag skulle göra. Men han som dömde ut mig mest när jag till slut sökte utbildningen har tolv år senare vänt om, ingen är så stolt över mig som min far.
Panikartad upplevelse
Hennes impulsiva beslut att skicka iväg ansökan till skogsmaskinförarutbildningen ledde till en panikartad upplevelse när hon till slut blev kallad till en intervju för utbildningen.
– Helt ärligt hade jag aldrig sett en skogsmaskin i hela mitt liv, så det blev helt panikartat när jag blev kallad till intervju. Så jag åkte och hälsade på en person som jagar med pappa. Han hade en maskin, så till slut fick jag se en skogsmaskin.
Som ett tv-spel
När hon väl började utbildningen i Sollefteå trivdes hon väldigt bra. Det var dock lite kämpigt att bo som ensamstående i Sundsvall med en dotter som gick på dagis där, och samtidigt gå utbildningen i Sollefteå. Men hon trivdes bra och träffade väldigt trevliga människor som hon har kontakt med än i dag. Trots att hennes tekniska kunskaper var begränsade fann hon en glädje i att köra skördare.
– Jag kunde ingenting, och jag var tydlig med det från början och sa att "jag kan ingenting om el, jag kan ingenting om hydraulik och jag kan verkligen ingenting om att skruva", men lärarna var väldigt bra och la utbildningen på en bra nivå. Det var nog även bra för de stöddiga grabbarna som tyckte att de kunde allting trots att de kanske inte gjorde det egentligen.
Vad var det som du fastnade för under utbildningen?
– Att det är som ett stort tv-spel. Du sitter där med spakarna och det är som ett jättestort tv-spel. Att köra skördare var ju min grej, skotare fungerar inte för att jag är livrädd för att tippa, säger hon och skrattar högt.
Hon fortsätter:
– Att lära sig att med exakt precision rikta hur du fäller, att du fäller exakt dit du har tänkt, det är skithäftigt. Det tycker jag än i dag.
Alla märken är samma lika
Och i dag, sedan ungefär en månad tillbaka, arbetar hon för Tynderö Skog och Såg, som är hennes fjärde arbetsgivare efter att hon gick ut utbildningen. Under åren har hon kört flertalet John Deere-skördare – en 870, en 1070, och en 1270. Däremellan körde hon en Logset 6HP, och idag kör hon en John Deere 1470.
Vad gillar du med din maskin?
– Den är så stor! Alltså det är en jättestor maskin, den är stark. Det går inte att jämföra med gallringsskördare. Man behöver inte fundera en extra gång om det är stora träd när man är iväg och kör.
Du har ju testat flera olika modeller, finns det någonting du saknar hos den du kör nu?
– Jag har blivit lite bortskämd, på Logset-maskinen satt fläkten längst bak på motorn så det var väldans tyst i hytten på den. På den jag har nu sitter fläkten precis bakom ryggen. Jag kommer ihåg första dagen jag körde den, när fläkten väl vände så höll jag på att tvärdö, säger hon och skrattar. Det låter mycket mer i en sådan hytt. Det är väl det jag har haft svårt att vänja mig vid, när jag har haft det så tyst i Logset-maskinen.
Du har ändå kört många John Deere-maskiner, är du märket trogen?
– Nej, där är jag öppen faktiskt. I sociala medier kan det bli mycket "du kör fel märke, du kör fel färg, byt till den och den så ska du se att det blir bra". Men i det stora hela tänker jag att det är ungefär samma lika, sen ser de olika ut men de fungerar på samma vis och utför samma saker. När jag jobbade hos min förra arbetsgivare så bytte han från John Deere till Logset och jag tänkte "vad tusan ska det hjälpa?" men det funkade också.
För att bli en bra maskinförare menar Jennie att man först och främst måste kunna arbeta självständigt, frihet under ansvar. Sedan bör man även vara lyhörd, noggrann och lugn.
– Det ska ju blir ett bra resultat, det du håller på med. Du måste leverera det kunden vill ha. Det går inte att slappjobba, komma hit och sitta av sina timmar och tro att det blir bra. Så är det inte. Att köra skogsmaskin är nog mer en livsstil än ett jobb. Jag menar, man blir ju inte miljonär av att sitta här och fälla träd, det är i regel långa dagar, mörka dagar, nätter och kvällar.
Det må vara en livsstil, men inte alltid en särskilt behaglig en, enligt Jennie, som säger att det ofta kan vara mycket stressigt att vara skogsmaskinförare.
– Det är väldigt pressat, så är det ju. Nu har jag precis bytt arbetsgivare men tidigare körde vi som entreprenör för ett stort skogsbolag och då fick man hela tiden höra att det skulle ökas i produktion, det skulle ökas i kvalitet, det var en sån jädra stress. Det kändes som att det inte spelade någon roll, hur hårt man än låg i så var det ändå alltid för lite.
Hon menar att det är en effektivisering som i slutändan drabbar de som kör. Under åren har det blivit tuffare.
– Tyvärr är det så att skogsbolagen pressar priserna för entreprenörerna som i sin tur måste skära ner för oss, så är det ju. Branschen har tyvärr blivit så. Jag har svårt att se hur de ska locka in yngre i det här, man måste nästan ha ett rejält stort intresse för att köra skogsmaskiner.
I dag har Jennie en lugnare tillvaro och hon arbetar för tillfället i ett bostadsområde på uppdrag av kommunen. Att börja arbeta med något annat, det finns inte på kartan.
– Jag skulle just nu inte vilja göra något annat än det här. Efter så många år tycker jag fortfarande att det är toppen. Kanske inte om du frågar mig en dag när det är 35 minusgrader och jag har problem med hydraulslangen, då kanske jag inte tycker att det är så himla toppen.
– Men man hackar i sig det och sen har man glömt det. Det är ungefär som att föda barn, man har glömt det när ungen väl är ute, säger hon och skrattar.