Hit och dit och upp och ner
Av 
Nacka. Människan har alltid behövt ta sig fram och transportera gods och varor. Vägarna de haft till sitt förfogande har dock sett rätt annorlunda ut.
– Varje epok har resulterat i olika typer av vägar, säger Johannes Kruusi. antikvarie på konsultföretaget KMV forum.
Vattenvägarna är äldst.
– Sedan kom åsvägarna – vägar uppe på åsarna, säger Johannes Kruusi.
Skogsvägarna har följt naturens nycker – slingrat sig runt bergknallar och följt gamla stigar.
När kristendomen gjort sitt intåg föddes nya behov – ett kristet folk måste ju kunna ta sig till kyrkan för att lyssna till Guds ord.
Kyrkvägarna blev allt fler under medeltiden, de framväxande järnbruken förde också med sig nya vägbyggen.
– Det blev en stor satsning på vägar under de kommande århundradena, säger Johannes Kruusi.
På 1600-talet var Sverige en stormakt, det blev viktigt att kunna nå ut i hela landet – inte minst posttrafiken måste fram.
På 1700-talet skulle det i stället byggas alléer, till slott och herresäten.
På 1800-talet svepte skiftesreformen genom landet. Innan reformen hade århundraden av arvskiften lett till att många bönder brukade ett sammelsurium av små lotter på många olika ställen.
– Vägnätet har anpassats efter skiftena, det är därför många vägar på landet är lite svåra att förstå, ler Johannes Kruusi.
Reformen innebar att ägorna styrdes upp så att lotterna samlades till färre, sammanhängande tegar, det innebar också att nya vägar krävdes.
På 1900-talet kom andra typer av vägar. Arbetslösheten var hög på 1920- och 1930-talet och därför satte arbetslöshetskommissionen folk i beredskapsarbete med att bygga så kallade AK-vägar.
Till skillnad från 1800-talets oförutsägbara vägar var AK-vägarna mer eller mindre spikraka. När det väl kom en kurva var den ofta mycket tvär.
– Man brydde sig inte heller särskilt mycket om höjder – vägen går upp och ner över kullarna, säger Johannes Kruusi.
Mycket av arbetet gjordes för hand eller med enklare maskiner, det var därför rätt svårt att jämna ut nivåskillnaderna, förklarar han.
På 1950-talet hade bilismen ökat rätt rejält. Detsamma gällde bilolyckorna – de spikraka vägarna ledde till att många helt enkelt somnade vid ratten.
– Man började också tänka på estetiken, vägarna anlades i linje med landskapet, säger Johannes Kruusi.
De så kallade klotoidvägarna ska vara varierade så att förarna inte blir lika trötta.
– E4 norr om Uppsala är ett bra exempel – det är en kontinuerlig kurva, säger Johannes Kruusi.
Det finns mycket mer att läsa om kulturvägar – se länkarna nedan!
”Så här stark har den aldrig varit” En sliten 1800-talsväg fick en behandling värdig en kung – för andra gången någonsin har en kulturväg rustats upp i Västerbotten, med varsam dikning och oförutsägbara kurvor. Läs om det här.
Vägarna visar sin ålder. Riktigt gamla vägar har ofta små diken och låga vägkroppar, att renovera dem kräver därför god planering och ett försiktigt handlag. Läs om det här.
"Stenkross funkar dåligt i kulturvägar" Ett pilotprojekt ska visa hur kulturvägarna kan bli både starka och säkra, utan att förlora sin historiska tyngd. Läs om det här.