”Kan man läsa berget kan man se vad det håller för”

Bergsskolans stora mineralsamling är grunden i undervisningen – att lära känna mineralerna på djupet ska ge kunskaperna som behövs för att kunna spränga och schakta på ett säkert sätt.

Filipstad. Bokhyllorna bågnar och golvet är belamrat av tunga lådor – Rob Hellingwerf har inte mycket plats över på sitt kontor, här finns allt från skimrande kristaller till inglasad asbest.

Dessa ”stuffer” är dock bara en liten, liten del av skolans mäktiga mineralsamlingar.

– Det är en vetenskaplig guldgruva, säger Rob Hellingwerf.

Han är professor i malmgeologi vid Luleå Tekniska universitet och har länge varit placerad vid Bergsskolan, där han ansvarat för all geologiundervisning.

Tidigare i vår kom dock beskedet att Luleå Tekniska Universitet har dock dragit sig ur som huvudman, och deras utbildningar läggs därför ned.

Skolans ambition är trots detta att fortsätta sitt värv, under Yrkeshögskolans paraply, och som sin egen huvudman.

Oavsett vem som är huvudman är skolans mineralsamling imponerande. Uppe på vinden finns den officiella utställningen, totalt 24 000 ”stuffer” nogsamt placerade i montrar.

I skolans gömslen finns antagligen lika mycket till, konstaterar Rob Hellingwerf.

– Vi skulle behöva en arkivarie som kunde hålla reda på allt!

I samlingarna finns allt från mineraler och bergarter till kristaller, ädelstenar och oljor, en omfattande kollektion som används mycket konkret i undervisningen.

– Det är jätteviktigt – en bild ljuger mer än tusen ord!

Den som får se ett mineral på bild säger ”jaha, OK”, förklarar han.

– Får du i stället känna den i handen registrerar du direkt hårdheten, den känns kall och du ser att den är strierad och lite genomskinlig – det är en bergskristall.

Kristallen kan sedan jämföras med kalcit.

– Den är lite gulare, känns lite oljig – du förstår direkt skillnaden.

Att tillgodogöra sig ämnet geologi bygger på ””hands-on-inlärning”, anser han.

– Bergsskolan är berömd för att vara extremt praktisk, vårt associerande sätt att utbilda gör att man kan ta till sig ämnet även utan förkunskaper, det har varit ett mycket lyckat koncept.

Här kommer den stora samlingen väl till pass.

– Många utbildningsinstitutioner har inte tillgång till samma resurser. vi kan till och med stå ut med att någon tappar en smaragd så att det går en flisa – för vi har fler!

Skolans grundare Franz von Schéele började samla stuffer redan vid starten 1830, sedan dess har samlingarna byggts på, dels via donationer, dels via de exkursioner skolan och dess elever gör.

Studenterna läser mycket geologi, den som inte kan sitt berg kan inte räkna ut hållfastheten eller densiteten.

– Kan man läsa berget kan man se vad det håller för, man måste kunna, se strukturer, försvagningszoner och förkastningar, se hur urberget har omkristalliserats, om det vittrat eller tvärtom har upplevt ett högre tryck och högre temperatur, så att dess hållfasthet har ökat, säger Rob Hellingwerf.

Kunskaperna är livsviktiga, noterar han.

– Säkerheten går alltid först, ingen ska schakta eller spränga där det finns risk för att det rasar.

Kursböckerna ligger faktiskt lite bortglömda i klassrummet, Rob Hellingwerf anser att de gör sig bäst som referenslitteratur.

– Där kan studenterna titta om de vill lära sig mer, vårt fokus ligger främst på det praktiska, vi använder oss av en associativ inlärning där man lär sig läsa en stuff, se hur den har bildats, hur gammal den är och vilka processer den genomgått.

Bergsskolan vill också sprida ordet – att metaller är grunden varpå samhället vilar.

Skolan delar därför med sig av sina dyrgripar ibland – till exempel till grundskolor.

– Kanske inte för att de ska söka hit sen, men för att de ska få en förståelse för att utan gruvdrift har vi inget ”levbart” samhälle – en bil består till nästan 100 procent av geologiska material och ett vanligt kök till kanske 90 procent, säger Rob Hellingwerf.